Likheterna mellan en samtalsterapeut och en manusförfattare

8 jul | 2020

Anna Maria Resare

Jag har just borstat tänderna och ska kraschlanda på kudden för ett par timmars sömn innan bebisen vaknar hungrig nästa gång. Jakob ligger redan till sängs med läslampan tänd.

”Vad läser du?” frågar jag.

”Om kvantmekanik” svarar han.

Jag stannar där, både i tanken och talet.  Vet knappt hur jag ska fortsätta samtalet. Jag är bättre på sånt där som projektplanering,  manusstruktur och att anpassa texter efter sina mottagare. Vi är rätt olika, på många sätt. Pratar ibland helt olika språk, trots att vi använder oss av samma modersmål. En del skulle kalla det att vi kompletterar varandra nå förfärligt mycket.

Ibland tänker jag att min uppgift som manusförfattare inte är helt olik en  samtalsterapeuts. Vi förväntas båda lyssna, gräva, lyssna lite till, tolka och ibland medla.

Parterna står ofta nära varandra, känner varandra väl. Medarbetare och chef. Säljare och produktägare. Att känna varandra, eller varandras uppgifter, väl behöver inte betyda att relationen är konfliktfri.

Jakob och jag är också lika på flera sätt. Vi är till exempel nyfikna av oss. Och kreativa. Vi delar värderingar och visioner, drömmer tillsammans. Men vi ser ibland olika vägar för att nå våra gemensamma mål. Väldigt olika. Jag skulle till exempel aldrig plocka fram boken om kvantmekanik ur hyllan. Kanske för att den aldrig skulle stå där. Kanske är det de gemensamma värderingarna och visionerna som skulle vara utgångspunkt om vi valde att gå till en samtalsterapeut.

Under en workshop på jobbet sitter jag likt samtalsterapeuten och lyssnar, gräver och lyssnar lite till. Hela tiden med det gemensamma målet i åtanke. Jag ställer frågor, mängder av frågor för att förstå, kunna problematisera och göra begripligt för andra. De övriga parterna runt bordet är där med samma syfte och mål i sikte, men har ofta olika bilder hur de ska ta sig dit. Inte sällan är det en tredje part som ska agera utifrån deras beslut. Vem tar den personens parti om hen inte är representerad i rummet?

Min uppgift är att se till att alla blir hörda, att alla får säga sitt. Min uppgift är att se till att vi aldrig tappar kurs, utan hela tiden har siktet inställt på det gemensamma målet och utgår från de identifierade likheterna.

Jag är expert på formatet, och att agera samtalsterapeut i relationen beställare och slutanvändare. Jag ser det därför också som mitt jobb att bjuda alla parter till mötet. Se till att alla samlas när de behövs. Den som har koll på ämnet, den som har bakgrunden till mål och syfte, och slutanvändaren.

Det händer att jag går in i ett möte och undrar hur sjutton jag ska kunna ställa en enda följdfråga, jag förstår ju knappt introduktionen till det ämne vi ska utbilda inom. Men då är det tryggt att tänka på den där  samtalsterapeuten. Hen behöver inte ha varit med på Kreta när det avgörande bråket blossade upp, hen behöver inte ha stått i tvättstugan och sett örfilen. Hen behöver förstå att fördjupa sig där, men inte förstå allt fullt ut. Jag behöver inte heller ha varit i hetluften, på plats i butiken, under utvecklingssamtalet eller runt styrelsebordet. Jag behöver slipa mina öppna frågor och nyfikna glasögon, ha stenkoll på formatet och  guida genom samtal och diskussion. Men jag behöver faktiskt inte vara ämnesexpert för att kunna göra en vass utbildning. Och tur är väl det. I alla fall om den skulle handla om kvantmekanik.

Anna Maria Resare